Blogg

Vintern 1988 går allt min väg. Ett jobb vid StarAsept-avd på Åkerlund & Rausing som är roligt och omväxlande.

Är jurymedlem i CityGaraget i radio Malmöhus och röstar fram KingArne-listan. När jag har kvällskiftet ringer Magnus Gertten upp mig på jobbet.(Min kvallista: NRBQ Rain at the drive-in, Hoodoo Gurus Teenage Head, the Nerves Hangin´ on the phone). En kille spelar in en flexisingel till mig. Självförtroendet är på topp.

Är medveten att Warren Zevon med band ska spela i Lund men har inte tänkt gå dit. Denna konsertkväll är jag ute på en bar och veckan inbegriper fem sena nätter samtidigt som det är skiftarbete.

På väg hem i ett vintrigt Lund med kameran runt halsen går jag förbi Mejeriet i stadsparken när jag stannar till. Min mamma sa jag har ett sjätte sinne. En oerhört stark känsla och kraft griper tag i mig. Benen styr mig in. Hänger in läderjackan och instinktivt närmast rusar jag till caféscenen. Ingen musik hörs. Skyndar mig uppför de sista trappstegen. Tittar uppåt och ser två otroligt uttråkade unga killar sitta vid ett bord.

Slänger bort pianostolen och sätter Zevons ”Boom Boom Mancini” som hörts i radion. Jag har absolut gehör. Fattar det är strömavbrott och väljer klockrena ” I want you back” med Hoodoo Gurus. (Dessutom var jag kär i gitarristen) De uttråkade har hänförda ansikten. Sen mitt eget intro till Springsteens the River och början av versen när en ton hörs. Jag rycker till – är i trance och går cool lugnt nedför trappan. Var snyggt klädd; svart, snäv, vadlång yllekjol, röd t-shirt och svart bolerojacka med svart brodyr och paljetter.

Bandet börjar spela och min kamera går varm. Efter konserten går jag fram till scenen då deras manager räcker den legendariska Ian Wallace signerade trumpinne.

Några dagar senare kommer en vän från Nybro – Muhammed från Eritrera ner. Vi ser Alex Chilton och BoDeans i Malmö. Hade skrivit en skylt: Deep in Kentucky – Maybe Louisville – Dedicated to Sid Griffin and Terry Adams. Lägger den framför en lycklig Alex. Discjockeyn spelar Ramones ”Bonzo goes to Bitburg” ( Reagan vid nazigravarna)Dansar vilt till ”my brain is hamgi´n upside-down.En kille och jag sitter uppflugna på garderobsdisken och han frågar upprepande. ”Vem är du” och jag svarar ironsikt att jag måste tänka på karriären. Jag har aldrig önskat bli känd , det skrämmer mig. Har stark integritet. Ser inte en enda fördel.

Någon vecka senare blir jag och hyrevärden där jag är inneboende osams och jag går till mina vänners kollektiv. De bäddar åt mig. Jag ålar in under sängen och skriker ”döda mig inte, döda mig inte. Kraschen är ett faktum.

S:t Lars är fullbelagt och jag hamnar på Universitetssjukhusets klinik för självmordsbenägna. Vilka människor. Ser när sjukvårdarna rullar upp en bår. Hon har återigen försökt ta sitt liv. Är så hårt skuldsatt och ser ingen annan lösning. Hon och en man på samma avdelning bildar senare familj. En ung kille stod inte ut med uppbrottet från flickvännen. I allra klaraste minne finns dock en juridikstudent. Brunögd , med kort blonderat hår satt hon insvept i en ljusgul filt. Tror hon hade en kronisk depression. Hon hette Pia Seger och jag sa ”Tur du inte heter Victoria. Det hade blivit tårta på tårta”. I november får jag veta hon är död.

1989 sitter jag hos kuratorn och säger ” Jag spelar Hoodoo Gurus I want you back och de spelar in ”Come anytime” ”Zevon har väl knappast träffat dem”. Där och då förtränger jag Mejeriet-spelningen och ska göra så i decennier. I ett psykologsamtal november 2023 frågar hon mig varför jag mådde så dåligt 1991 med fyra inäggingar varav en utomlands, Sitter tyst och tänker intensivt. Ska jag för första gången berätta för någon?

1990 spelar Zevon in en maxisingel med REM och året därpå släpps monsterhiten ”Losing my religion”. Varje gång den visas på MTV känns ett starkt obehag. Tycker texten handlar om någon som gjort något bra. En exploderande mjölkflaska i slutscenen. Jag berättar detta och hon ber mig förklara, Då brister något imig och vi får avbryta. Besöker toaletten, ögonen är färglösa och förvirrade, även vid hemkomsten. Vid nästa besök säger jag ”förklara något på några minuter som det tagit decennier att greppa.

Vintern 2024 inhandlas en packe skivor, däribland Iggy Pop ”Brick by brick”. Efter några dagar lyssnar jag på den och texterna chockerar mig fullständigt. Stefan lyssnar och nickar. Lägger omedelbart in den på kassett och lyssnar hela natten. På morgonen cyklar jag till Fontänhuset och får ett litet sammanbrott. Efter ha lyssnat på kassetten i nio månader säger jag 1:a advent till Stefan ”Tycker du inte det är konstigt det var så tyst om mig? Jo, svara han. Dittills hade jag lagt denna kompakta tystnad på mig själv, men nu når mig en oerhört svår insikt. Min spelning var ett under av skicklighet, man gör inte så. Går in i en konsertlokal minuterna innan den ska ställas in, levererar en av artistens egna låtar och klockrena ”I want you back” Jag gjorde det.

Vad blev utfallet? Inte en krona. Inte ett tack. Sju år av kollapser och ett musikaliskt avtryck .

När något är svårt att värdera är ett innerligt tack det bästa. Det blev inget tack, det blev en bestraffning. Finns bara ett ord : Ynkligt. Utan ett inhemskt erkännande kunde jag inte greppa omvärldens signaler och reaktioner. Det blev ett kaos. Min hälsa pulveriserades, precis som min arbetsförmåga.

You can get a weird price for being adored

Have you got any money, are you anybody?

Your fat income, your fucking sitcome

The meanest little bitch in thirteen states, she´s what God create

Go out to the desert ant just look up, you can feel yourself under the stars

People are sad and I know why, whith no chance to live before you die

You gotta scrape the concrete off your dick

You gonna know how fine you are, gonna write your name on a violet star, if I don´t crap out

I´ve learned same nasty lessons so I´m shutting mig mouth

Take your building and your income and stuff it with your cash

Rock it on down til she cures her soul*

Nobody knows if she´s gonna live or die

You got a deal with the real**

Iggy Pop

* Iggy Pop, Slash, ** Jay Rifkin, Eric Rackin

Warren Zevon, högt respekterad. Född, uppvuxen och verksam i Los Angeles. Hans musik kan enklast beskrivas som hård folkrock.